LOUISE

För bara 5 dagar sedan satt jag i Uddevalla totalt övernervös - vetandes att jag dagen efter skulle bli mamma. Och det är ju inte "bara bli mamma" - jag skulle genomgå en förlossning också. 2 bebisar.
Jag sov inte mycket natten mellan onsdag och torsdag.
Gick upp tidigt torsdag morgon, duschade, drack kaffe och skakade av nervositet. Jag skulle sättas igång 08:30. Jag visste att jag hade ett sjuhelvetes jobb framför mig plus att jag var ovetandes om hur mina små mådde i magen.

Strax innan 09:00 tog de vattnet på tvilling ett (Eddy). CTG, ultraljud gjordes och prover hit och dit.
Jag och Marcus fick frukost och kaffe.
Några timmar senare började vi med värkstimulerande dropp. NU var jag nervös.
NU skulle det ju börja kännas riktigt ordentligt. Jag skulle få värkar. Något man aldrig varit med om förr.
Vi gick fram och tillbaka i korridoren, masserade och upp & ner ur sängen. Allt för att lindra. Tacka gudarna för lustgas.
Men jag är fruktansvärt glad och nöjd över att jag inte tog epiduralen. Lustgasen var min enda smärtlindring och det kändes enbart som när man är full (inte speciellt hjälpsamt kan jag meddela). OCH JA! Marcus provade den en gång. Snurrig blev han. Haha.
Vid ett tillfälle var jag HELT övertygad att barnmorskorna "var ute efter mig". Jag var nog inte helt hundra i skallen just då. Jag ryckte tag i Marcus nacke, drog honom i håret och bad honom hjälpa mig. Jag trodde att de ljög om hur öppen jag var bara för att jag inte skulle få smärtlindring utan lida så mycket som möjligt. Jag var vid detta tillfälle öppen tio cm men trodde som sagt att de ville mig illa. Så var det inte utan de var helt underbara.

Det jobbigaste med hela förlossningen var alla nålar som skulle in överallt. Jag har aldrig haft problem med varken sprutor eller nålar men jag var så fruktansvärt svullen att det krävdes två narkosläkare och ca. 20 försök att sticka mig. Innan det hade både barnmorskorna och sjuksköterskorna försökt. Jag minns att jag vid ett flertal tillfällen ryckte tag i narkosläkaren under en värk och klämde nog halv sönder hennes hand.
Eftersom jag var så svår att sticka fick jag ingen dropp vilket innebar ett uppehåll på ett par timmar. Det var inte speciellt kul. Man ville ju liksom "bli klar". Och det var ju inte direkt "vad man kallar skönt"!

Under tiden kom det in massor av människor. Läkare av alla dess slag. Jag fråga alla hela tiden "hur långt är det kvar?" - vilket alla tyckte var kul och skrattade åt. Jag blev nästan besatt av vad klockan var och hur lång tid det skulle ta. De förklarade om och om igen att det var JAG som bestämde det genom värkarbetet. Hur duktig jag var.
Jag var bäst! Jag trodde inte jag hade sådan styrka. Vilken helt otrolig känsla, det går inte att beskriva överhuvudtaget. Det är faktiskt något jag önskar alla att gå igenom. Utdrivningsskedet. MÄKTIGT!
Eddy kom ut kl. 01:09 och exakt en kvart senare kom Amy ut. Under den kvarten var allt ganska dramatiskt. En bebis var ute - MEN nu var det ju så att en till skulle ut. Något lite ovanligt även för den mest erfarna barnmorskan eller läkaren. Efter att Eddy kommit ut hamnade han direkt hos pappa Marcus som nu strålade av ren glädje. Han glömde nog allt på en gång nu när han hade sin efterlängtade son i sin famn. Jag däremot. Jag fick en läkare på magen som tryckte på min mage så att inte Amy skulle vända sig i magen. En läkare gjorde ultraljud för att hålla koll på henne. Jag krystade utan dess like, två barnmorskor "grejade där nere". Det gick hur bra som helst för ut kom hon med. Frisk och kry och upp på mamma Louise mage för att gosa. Det första jag sa nu var "VAD SKÖNT". Det var över och jag hade precis blivit mamma till världens finaste två bebisar.

Efter vägning, mätning och lite tvättning och undersökning av moderkakorna var det enbart MYS som gällde. Våran lilla familj. Den berömda fikan rullades in. Jag kramade om alla som hjälpt till under förlossningen och sedan blev det luktande och gos med Amy och Eddy. Världens vackraste barn.

Vi var kvar på förlossningen några timmar, försökte sova lite och fick frukost.
Dagen efter hamnade vi på BB. Mycket prat om amning, renhållning och massor av tester och prover gjordes på Amy och Eddy. Allt var så enkelt. Jag hamnade i mammarollen dirket. All personal sa hela tiden att det såg så naturligt ut för mig och Marcus. Vi fixade allt själva och de behövde inte hjälpa oss med något (möjligen väcka oss när det var matdax).
Vi var bara kvar två dagar. Något väldigt ovanligt med både förstföderskor och tvillingar. Inget jag ångrar för vi har det underbart här hemma. Vi har det så gott här med våra små. De är helt otroligt söta.



Första bilden tagen på våra godinga utanför min mage.
Amy i gult och Eddy i blått.
Puss mina älsklingar.